Caribbean 2008 Multi Days O event.

Kryssning med orienteringsinslag – kunde det vara något, tänkte vi, när vi hörde talas om denna resa för ca två år sedan. Vi anmälde oss till Jörgen Mårtensson i PWT Travel och följde därefter förberedelserna genom mail från dem och på hemsidan.

Tisdagen den 11 november sprang vi först Veteran –OL i Lerdala och åkte sedan med tåg och flyg via London till Barbados där en temperatur på +30º C mötte oss. Personalen tog emot oss med kall dryck och buss till hotellet där vi skulle bo några dagar innan båten avgick. 

Ett nybyggt hotell med härliga rum, en underbar strand och tre restauranger med god mat och dryck gjorde tillvaron minst sagt behaglig. Sol alla dagar utom halva första dagen och +27º C i vattnet är ju sånt vi bara drömmer om här i Sverige.

Samling inför första etappen.

Hotellvistelsen avslutades med första deltävlingen i  Caribbean Sixdays och den gick sådär för åtminstone en av oss. Det var lite klurigt att ta sig genom hotellparkens små stensatta gångar, ut i ”skogen”, genom byns gator och ut på stranden till sista kontrollen och mål. Som i all sprint – OL gällde det att hitta snabbaste vägvalet under stark press, i det här fallet inte av det höga tempot utan av hettan.

Sista kontrollen

Samma dags eftermiddag gick vi ombord på Royal Clipper. Vilken häftig båt! Den har fem master ca 60 m höga, 5050 m2 segelyta, är 133 m lång, 16,5 m bred och gör 13 knop med motor och 17 knop med segel. Den tar 228 passagerare och har en besättning på 106 man (och kvinnor förstås).

Det ska nämnas att vi seglade större delen, mest på nätterna och använde bara motorn under 20% av färden och oftast in mot land. Varje kväll hissades seglen under pampig musik och med alla passagerarna som åskådare. Fantastiskt!   

 

Royal Clipper. 

Varje dag under seglatsen gick vi iland på olika öar och sprang en bana. De flesta kartorna var ritade av tjecken Petr Hranicka. Han lade även banorna och satte ut kontrollerna med hjälp av Jörgen. Vissa öar erbjöd mest skogsterräng som när vi sprang i nationalparken Cabrits på Dominica. Andra gånger sprang vi banor av sprint karaktär i någon by vilket blev extra svårt då grindar visade sig vara låsta. Några provade att klättra över – en del lyckades andra fick ta en omväg.                                                

Kontrollerna såg inte alltid ut som vi är vana men det löste sig alltid när man kom fram. En  höjd i form av en grushög på en parkeringsyta och en kryss på angivelsen som visade sig vara en tavla är några exempel.

 

Höjden SO foten.

En kanon som kontroll är ju gammalt för det hade ju vi som varvningskontroll på Sprint – SM dock inte med vakt på.

                                                              

Kanonen. 

Banorna var roliga att springa om än enkla eftersom vi sprang i byar och parker och bara lite i terräng. Det jobbiga var höjdskillnaden som den dagen vi hade 30 m ekvidistans och hettan som kunde vara upp till +40º C. Kartorna var bra och var ritade efter sprintnormen.

 

Sista etappen på ön Bequia.

Efter tävlingarna sprang vi ut i havet med OL- kläderna på och löste därmed problemen med svettiga kläder och en överhettad kroppstemperatur.

Överhuvudtaget blev det många sköna bad och en av oss provade även att snorkla under ledning av en f.d. förbundskapten i orientering.

 

Den andra blev insmord på ryggen med växtsaft (från Aloe tror vi) av en kringvandrande strandpojke. Han tyckte inte vi var ”friends” då han trots många artiga tillsägelser att låta bli inte gav sig utan gick först då den insmorde skrek ” Leave me alone!”  

En dag åt vi lunchen på stranden och det var ingen vanlig ”Pic nic” utan full service med snyggt upplagd mat och serveringsbord med vita dukar.

 

Maten på båten var förstås snäppet värre. Sex gånger om dagen kunde vi äta. Early Bird Breakfast, Breakfast Buffet, Deck Lunch Buffet, Afternoon Snack, À la carte Dinner och Midnight Snack. Det var vad skåningarna brukar säga  ”Gou maad, möe maad och maad i rättan ti” men ack så farligt för matchvikten.

 

Bilden är tagen från trappan ner till matsalen.

Då vi inte sprang OL tog vi promenader. Ön Iles des Saints tillhör Frankrike och därmed föll intresset för att springa tävling där bort för de orienterare som tillhör ”Spring i så många länder som möjligt klubben”.   Här blev det istället en vandring och tillfälle till kultur i form av besök på ett Napoleonfort.

De flesta öarna är gamla vulkaner och någon är fortfarande aktiv. Klimatet är torrt och ju längre norrut desto torrare märkte vi. Växtligheten bestod av allt från gräs till regnskog och de djur vi såg var fåglar, allt från minsta kolibri till pelikaner, och förstås leguaner. Det fanns ormar och apor men vi såg inga.

Ormarna var dock inte farliga. I vattnet kunde man se färgglada fiskar och koraller av olika slag.

Från båten såg vi stora stim av flygfisk. Krabbor kunde man se långt upp på land och inte minst fanns lösspringande hundar här som överallt annars i världen.

En leguan.

En drömresa, ja.

Tänk att få se delar av världen och samtidigt göra det man tycker är roligt! 

 

Birgitta och Runo.